När Gud tröttande på ormens pajaskonster

 Jag var ute och gick morgonpromenaden. Plötsligt var det som någon pratade med mig och jag vände mig om, men jag såg ingen och det var som om rösten kom direkt i mitt huvud. Rösten sa, det är jag som pratar med dig. En gång i tiden var vi lika ståtliga som ni människor och vi gick upprätta och vi var tekniskt utvecklade och flög rymdfarkoster mellan olika planeter. Men så straffade Gud oss och slingrar vi fram på marken och alla människor ryggar tillbaka när dom ser oss. En gång i tiden levde vi ute på en annan planet då jorden fortfarande var i sin vagga. Vi fick inte åka till för Gud hade ett projekt och mänskligheten skulle störas, men så var det en klantskalle i vårt folk som råkade störta i en skog på jorden som hette Eden och där träffade han en vit kvinna och tyckte det var märkligt att han träffade en vit kvinna förenligt Gud projekt var alla människor svarta och levde i Afrika. Men han tänkte ändå han skulle skoja med den här kvinnan och pekade på ett stort träd och på frukterna som hängde och sa till kvinnan. äter du av frukten så blir du lika klok som Gud, han tyckte det var en kul skämt och ingen går ju på något sådant. Gud tyckte inte det var lika kul och undrade vad ormen gjorde på Jorden. Ni får åka vart ni vill i hela universum men inte till jorden, för människorna skall bli dom goda och snälla i Guds skapelse. Gud var trötta på alla misslyckade projekt och jorden var det sista han orkade med, sen tänkte han lägga ned. Gud tittade illmarigt på ormen. Om ni ormar absolut vill vara på joden kan jag fixa det och alla människor se ner på er och frukta er och minnas att ni drev människorna i fördärvet . Det var så vi ormar hamnade på jorden. Gud gjorde om oss och tog bort våra ben och nu krälar vi här i fångenskap på jorden och alla människor ser oss med skräck och oro. Medan det är människorna som tittar upp mot stjärnorna och börjat bygga rymdfarkoster. Jag tittade på ormen som ringlade iväg och undrade om jag drömde allt